Den 28–29 november i fjol hölls på Kronovalls slott på Österlen i Skåne en workshop med titeln ”Maximal genetisk variation”. Mötet arrangerades av Programmet för odlad mångfald (POM) för att ta fram ett under-lag för arbetet med den förestående, riksomfattande inventeringen av kulturväxter som planeras att börja år 2002. Deltagare från 21 olika organisationer svarade för en bred uppslutning och mycket konstruktiva diskussioner.
”Seeding Solutions” del 1 är en bok som ger en bakgrund till de ofta kontroversiella frågorna om patent på liv, tillträde till genetiska resurser och nyttjande av biologisk mångfald. Boken utgör en bred analys av den vetenskapliga utvecklingen inom bland annat växt-och humangenetik och därav följande kontroverser i till exempel biodiversitetskonventionen och WTO.
Boken har författats av The Crucible Group, 45 internationella forskare, beslutsfattare, affärsmän och representanter för ursprungsbefolkningar, i form av en enda gemensam text med konkreta rekommendationer till politiker. Detta trots att författarna har vitt skilda uppfattningar i många frågor.
Boken finns i Sidas, SLUs samt CBMs bibliotek och kan även beställas från Carl-Gustaf Thornström, CBM som även är nytillträdd ordförande i The Crucible Group. I vår utkommer del 2, som rör immaterialrätt och skydd av traditionell kunskap, biologisk innovation samt tillträde till genetiska resurser.
I områden med varg i Grekland, Italien, Rumänien och Spanien har jag haft förmånen att få träffa herdar och samtala med dem om hur de skyddar sina djur. De har varit utrustade med skjutvapen eller bara en grov påk och några har haft hundar med sig. Hur representativa dessa herdar är, är svårt att veta, men det har varit intressant att ta del av deras syn på vargen.
Speciellt minns jag en man i trakten av Leon i norra Spanien med en jättelik hund och en stor hjord av får och getter. På vår fråga om han hade problem med vargar svarade han nekande. Han fanns ju där, och dök vargarna upp, så jagade han och hunden bort dem. Det var inte länge sedan det hade hänt och när han berättade sprack han upp i ett brett leende. Vargen hade visserligen hunnit ta ett får – och det verkade som om det mer var herdens än vargens fel – men sedan hade hunden jagat den över fälten och upp i skogen i riktning mot de närliggande utlöparna av Kantabriska bergen. Den vargen skulle han nog slippa besväras av i fortsättningen.
I och med EU-inträdet fick Sverige del av direktstöden i den gemensamma jordbrukspolitiken. En viktig del av dessa stöd är miljöersättningarna. De ska bland annat förbättra och bevara biologisk mångfald och är viktiga för enskilda gårdars inriktning och fortlevnad.
Under 1999 utbetalades cirka två miljarder kronor som miljöersättning till Sveriges bönder. De största summorna gick till skötsel av betesmarker och odling av vall. En stor del gick också till ekologisk odling. Även dessa pengar fördelades i stor utsträckning till gårdar med djur. Det är bra. De betande djuren är grunden för många av de biologiska värden som finns i odlingslandskapet.
Det totala antalet betande djur i Sverige har inte ändrats under tiden i EU, men arealen betesmark har ökat något. Betesdjuren har omfördelats från slätt-till skogsbygd. Stödsystemen har nämligen gjort spannmålsodling lönsammare i slättbygder med god avkastning, än i skogsbygder med lägre avkastning. Samtidigt är miljöersättningarna för vallodling högre i skogs- och mellanbygder.
Betesmarkerna är mycket viktiga för den biologiska mångfalden. Det råder det inget tvivel om. Särskilt i naturbetesmarker finns många arter som blir alltmer sällsynta. Miljöersättningen har haft stor betydelse för utnyttjandet av betesmarkerna under de senaste fem åren. Om man tog bort ersättningen till betesmarkerna skulle flertalet av dessa vara olönsamma och på sikt komma att överges.
Det kanske inte är lika självklart att även ersättningarna för vallodling har en positiv effekt på arealen betesmark. Man skulle kunna tänka sig att vall och betesmark ”konkurrerar”, eftersom båda är en källa till grovfoder. Så är det inte. Extensiv djurhållning är beroende av ersättningen för vallen eftersom den bidrar till gårdarnas totala ekonomi. Ersättningarna för vallodling ger oss därför ett landskap med fler betesdjur. Följden blir en bättre hävd av betesmarkerna.
Vallersättningens naturvårdsnytta per satsad krona blir betydligt högre om man tittar på hela systemet än om man bara tittar på den vallareal det ger. Det finns alltså ingen konflikt mellan ersättningarna till vall och betesmark, utan bägge bidrar till ett rikare odlingslandskap. Effekterna av att flytta pengar mellan dessa ersättningsformer är osäkra. Dessutom får inte miljöersättningarna vara högre än kostnaden för skötseln, enligt principen att man får betalt för det man gör och inte för det man har. Sambanden är inte alltid så enkla. Vallodlingen ökar också mångfalden genom att bidra till ett öppet och mer varierat landskap.
För tio år sedan inventerades värdefulla ängs-och hagmarker i Sverige. Många av dessa får idag miljöersättning. Diagrammet visar andelen ängs-och hagmarksobjekt, uppdelade på värdeklasser (VKL, VKL I = högsta värde), som får miljöersättning för bevarandet av betesmark och slåtteräng.
Miljöersättningarna har kritiserats för att inte vara tillräckligt precisa. Den komplicerade utformningen har sagts leda till att vissa värdefulla marker inte platsar i ersättningssystemet. Jag skulle vilja påstå att miljöersättningarna tvärtom har haft stor betydelse för att hålla just dessa marker i hävd.
För ungefär tio år sedan genomfördes en inventering av värdefulla ängs- och hagmarker i hela Sverige. Denna inventering pekade ut cirka 200 000 hektar och har sedan dess varit en hörnpelare i naturvårdens bevarandearbete. Den har också varit ett underlag för miljöprogrammets arealmål för miljöersättningarna. Nyligen utfördes en landstäckande geografisk analys (GIS) där de utpekade ängs-och hagmarkerna jämförs med jordbruksverkets geografiska databas över jordbruksskiften. Analysen visar att ungefär nio av tio ängs-och hagmarksobjekt fortfarande ingår i jordbruksproduktionen. Sju av tio får miljöersättning för betesmarker eller slåtterängar. De värdefullaste objekten i inventeringen är anslutna till miljöersättningarna i större utsträckning än de som värderats lägre.
För perifera marker som är dyra att sköta har miljöersättningarna inte räckt till. I Norrland och västra delarna av Svealand har en betydligt högre andel av värdefulla ängs- och hagmarker övergivits under de senaste tio åren. Detta är dock en utveckling som pågått länge. I flertalet av kommunerna i norra och mellersta Sveriges skogsbygder används idag mindre än tio procent av den betesmark som fanns för 50 år sedan.
Nedläggningen av lantbruk och värdefulla marker är störst i Norrland. Samtidigt visar ekonomiska kalkyler att lönsamheten för djurföretag i Norrland har utvecklats positivt under vår tid i EU. Miljöersättningarna har väsentligt bidragit till denna lönsamhet. Samtidigt finns det ibland en övertro på att jordbrukspolitiska medel ska kunna lösa de samhällsproblem som orsakar nedläggningen av lantbruk.
Lönsamheten för djurhållande företag i Norrland har visat en positiv utveckling. Ändå ser vi en betydande nedläggning. Därför kan man anta att omständigheter utanför jordbrukssektorn styr utvecklingen. Faktorer som arbetsmarknad, skola, vård och omsorg har förmodligen stor betydelse. Målet att ha ett rikt odlingslandskap i norra Sverige är kanske en uppgift som är svår att lösa enbart med åtgärder inom jordbruks-, naturvårds-och kulturmiljösektorerna.
Jakt på stora rovdjur väcker känslor och skapar debatt. Ett tecken på att vi har olika motiv och utgångspunkter i detta sammanhang är att vi ibland använder begrepp för jakten som inte alltid är relevanta. Vad är egentligen grunden för jakt på stora rovdjur och hur bör vi i praktiken tillämpa begrepp som skyddsjakt, avlysningsjakt och nödvärnsrätt?
Människan är en del av naturen. Vi påverkar de vilda djuren och deras livsrum och vi påverkas av dem. Alla naturligt förekommande vilda djurarter har hemortsrätt i landet. Det betyder att vi i möjligaste mån ska sörja för deras långsiktiga överlevnad. På sätt som framgår av jaktlagstiftningen ska vi också främja en ”med hänsyn till allmänna och enskilda intressen lämplig utveckling av viltstammarna”.
Detta är för Svenska Jägareförbundet viktiga utgångspunkter i ett resonemang om den svenska jaktutövningen. Vidare gäller att motivet för jakt är allt annat än enahanda. Vi nyttjar den årliga avkastningen från naturresursen vilt. Vi jagar för köttet och skinnet, vi jagar för upplevelsen, vi jagar för kamratskapet och samspelet mellan hund och jägare, vi jagar för spänningen och rekreationen. Vi jagar också för att reglera vissa viltarters populationsnivå. Kort sagt, motivet varierar för den enskilda jägaren och beroende på den viltart vi jagar.
Vad är det då som, förutom det inledningsvis nämnda, karakteriserar jakten på stora rovdjur? För det första måste jakten på stora rovdjur i hög grad grunda sig på biologiska fakta. Med artspecifika kunskaper kan vi styra stammarnas utveckling mot de mål vi sätter upp. Detta konstaterande innebär att allmän jakt (oreglerad jakt) troligtvis aldrig kan bli aktuell för de stora rovdjuren. Lämpligt jaktuttag måste bestämmas i förväg och dessutom måste man kunna jaga inom stora områden. Den avlysningsjakt som tillämpas för björn och lo fyller väl detta krav.
Förutom att stammarna av björn, lo, varg och järv ska garanteras en överlevnad, ska deras vidare utveckling balanseras till nivåer som är acceptabla för lokalbefolkningen och de areella näringarna, inklusive jakten. Denna reglering ska dock inte onödigtvis definieras som skyddsjakt. Att balansera rovdjursstammarna är inte konstigare än att det finns ett behov av att balansera den svenska älgstammen mot olika enskilda och allmänna intressen.
Att tvingas åberopa skyddsjakt för att kunna gå runt – för svensk del orimliga – internationella överenskommelser i syfte att kunna bedriva en jakt på konventionella grunder är givetvis helt främmande för den nordiska jakttraditionen. Skyddsjakt är och förblir en extraordinär åtgärd som i förebyggande syfte ska tillämpas när allmän jakt, alternativt reglerad jakt, inte kan lösa aktuella problem. Det kan då bli fråga om att tillämpa jaktmetoder och jakttider som annars inte är tillåtna, eller att kraftigt öka tilldelningen i syfte att sänka populationsnivån. Motivet med skyddsjakt på stora rovdjur kan vara att mildra rovdjurens effekter på tamdjur eller vilda bytesdjur.
I samband med direkt rovdjursangrepp på tamdjur talar vi mera om en nödvärnsrätt som syftar till att ingripa och döda rovdjuret med målet att rädda tamdjuret. Det ligger djupt i rättsmedvetandet hos många människor att det är legitimt att skydda sin egendom mot angrepp från vilda djur. Grunden för detta är såväl det känslomässiga som ekonomiska värdet av tamdjuret. Trots att få rovdjur skjuts med stöd av denna regel har nödvärnsrätten mycket stor betydelse för acceptansen av aktuella arter vilket ökar möjligheten att nå målet rovdjursstammarnas långsiktiga överlevnad.
